• milla jonsson

Så kom jag i mål!

Uppdaterad: aug 9

Nu har det gått ca 1,5 vecka sedan jag avslutade Tour de Bike4Life. Hurra vad glad jag är över att ha kommit i mål med det jag hade planerat - inte i mil men att besöka alla husen och dra in lite pengar till CK Bike4Lifes förmånstagare! Ronald McDonalds barnfond samt New Life Mission i Kenya. Stort tack till alla som skänkte en slant! Det blev drygt 10.000,-.


Fast vet ni, det som från början var tänkt som en rolig grej - me, myself and I, med goda vänner som anslöt under vissa etapper - har det i dagarna beslutats om att det ska bli ett årligt återkommande lopp, Tour de Bike4Life och det är jag extra stolt och glad över!


Hur gick det då?

Om vi tar det från början, så var min tanke att cykla lika många dagar som Tour de France och med det lika många mil - ganska exakt 348 till antalet.


Det havererade redan vid första etappen då jag hade varit oklok nog att sätta fast en liten ramväska som påverkade min sittposition och 10 mil senare kände jag av mitt knä!! Inte bra!!! Fast samtidigt tänkte jag att det går över - jag har aldrig haft den typen av problem tidigare. Jag och Aramia fortsatte istället vår väg mot Taxinge Slott, för att sedan cykla tillbaka hem till Vallentuna. Nästan 20 mil. Nästa dag skulle vi cykla till Uppsala...


Jag vaknar på morgonen och känner ingenting i knät - härligt! Bara att sätta sig på cykeln och trots regn och allmänt trist väder så var humöret på topp!


Fast väl framme i Uppsala insåg jag snabbt att det inte skulle funka att cykla hem igen. Det gjorde mer än ont och beslutet togs att ta pendeln. För första gången i livet har jag åkt pendeltåg med cykeln som sällskap. Humöret hade svängt från dur till moll!




Fyra dagar senare sitter jag i min bil på väg ner mot Östergötland, för att där bli hämtad för vidare färd ner till Blekinge - Trummenäs. Efter ett besök hos tant doktorn på Danderyds sjukhus blev rekommendationen antiinflammatoriskt och vila i några dagar så kändes det helt ok och jag ville så gärna fortsätta det jag hade satt upp som mål.


Första turen efter knähaveri blev på Öland. Eminent guidad tur av Team Växjös eldsjäl Jocke Persson och Ronald McDonalds generalsekreterare, Billy Ydefjäll. Öland visade sig från sin vackraste sida och jag kunde konstatera att allt var precis som det ska! Nu kör vi!!



Efter vår dag på Öland, så hade jag två dagar som jag tog det ganska lugnt. Eftersom jag redan samma dag som knät inte funkade som det skulle, insåg att jag skulle få svårt att nå målet med antal mil, så valde jag att fokusera på att besöka alla 5 husen och däremellan cykla och njuta av Sverige när det är som vackrast!


Den 17 juli stack jag dock iväg från Trummenäs med siktet inställt på Kristianstad. Tanken från början var att sova i Åhus - men tji fick jag eftersom det inte gick att hitta ett ledigt hotellrum. En fantastiskt vacker tur! Strålande solsken, jag ensam på vägen, knappt någon vind och jag visste att dagen efter så skulle första stoppet bli Åhus och ett kärt återseende av ex-svägerska med familj. Så härligt det var att träffa dem alla!


Att cykla så här på egen hand är faktiskt något av det bästa jag vet! Det ger tid och utrymme för både reflektioner och tankar kring livet med allt vad det innebär! Att ge sig själv tiden att fundera kring vad man vill och varför, är alltid bra! I reflektionen kommer ofta för mig en lösning och med det ett lugn.


Vägen från Kristianstad till Ystad var en upplevelse som bara kan beskrivas med ett ord... magisk! JAG ÄLSKAR SKÅNE! Så vackert, över Bösarps Backar ner mot Kivik genom Simrishamn och till slut Ystad med sitt hav och vita sandstränder. Helt underbart!


Här bodde jag på ett litet B & B, Our house hette det! Så mysigt och härlig service! Tack snälla Therese.


I Ystad, möttes jag upp av Katarina Permgård. En härlig SubXX-tjej (för dem som inte känner till SubXX är det en cykelklubb som från början startades för att visa att tjejer kan cykla, säkert, snabbt och snyggt runt Vättern) som idag även cyklar med Team Yellow Hearts.


Vilken dag vi fick Katarina! Att våra samtal fick 6,5 mil att kännas som det bara var nyss vi började cykla. Ovanpå detta lyckades vi prickade in den varmaste dagen av dem alla, samt även sammanstråla i en vägkorsning med en annan bekant, Malin Åkesson! Tänk vad världen är liten ändå!


Till slut kom vi fram till Lund - där ett helt team mötte upp utanför Ronald McDonald huset. Tack ni alla underbara tjejer från Team Yellow Hearts som guidade mig ända fram till Landskrona. Speciellt tack till Nedima som både bjöd på lunchen och faciliteter hemma hos sig. Det var en underbar dag som jag tänker på med ett stort leende - tusen tack hela teamet!



Själv trampade jag vidare till Mölle och Kullagårdens Wärdshus... den där backen! 12 % lutning!! Men utsikten när jag kom fram var mödan värd!

Dagen efter var det dags för Varberg! Lyckades få lätta mekaniska problem och hamnade istället på Cykelmagneten i Falkenberg! Däcken var slut och behövde bytas på båda hjulen. Så här i efterhand är jag tacksam för att jag gjorde det med tanke på hur en av etapperna blev. Den mellan Kalmar och Västervik var inte att leka med grusstigar med makadam i 6 mil!



Väl i Varberg tog jag beslutet att ta bilen till Göteborg för att där mötas upp av Ulrika Möller som trampat från Trollhättan och Johan O som trampat från Varberg! Johan visade sig vara den bästa av guider och visade oss vägar som var hur mysiga som helst tillbaka till Varberg. Dagen efter så skulle jag och Ulrika trampa vidare tillbaka till Åhus. Ulrika och jag känner varandra genom Team Ljungskog. Ulrika är min hjälte - denna superkvinna som cyklar Paris - Brest - Paris och superbrevslopp! Helgen efter vår cykling skulle hon ut på en liten... 40-mila tur!



Cyklingen ner till Åhus var rena njutningen! Genom fantastiskt landskap bestående majsfält, röda vallmohav bland rågen till den mest perfekta gräsmatta både hon och jag någonsin sett! Vi var båda övertygade om att individen som bodde där klippte den med nagelsax och tumstock för exakt höjd!

Efter denna tur fick vi 2 dagars återhämtning för att därefter cykla vidare upp mot Västervik! Jag kan ärligt säga att denna etapp blev den mest utmanande.


De sista 6,5 milen färdades vi på vägar som var mer traktorstigar med mackadam! Det var många f.. och jä...-skitvägar som gps valde åt oss! Efter en viss efterforskning har det nu visat sig att det inte går att följa kustvägen om man har en landsvägscykel - gravel absolut - men inte landsväg! Jag tror aldrig att jag har varit så rädd i hela mitt liv!! Så när vi nästan 10 timmar senare överlevt mackadameländet så hamnade vi på... E22!! Va farao! Nästa dödsfälla - jag tror att jag slog alla hastighetsrekord och konstaterade att vi passerade ett stravasegment där jag blev näst snabbaste kvinna. Alltid något som kan glädja den lilla fåfänga som jag hade kvar efter den dagens utmanande cykling.




I Västervik kom min söta mamma med lilla Lady (hunden) och hämtade upp mig som vid det laget var ganska mör och sönderskakad av guppiga skogsstigar.


Här började slutet närma sig vad gäller min cykling. 1 hus kvar att besöka, det i Linköping - innan resan skulle avslutad vid Ronald McDonalds hus i Huddinge. Måndagen den 27:e cyklade jag in och fick träffa härliga Emelie och en ur teamet (volontär). Tack för härlig pratstund och fika!


Den 29:e startade jag hemifrån Vallentuna den sista etappen ner till Huddinge och Ronald McDonalds hus. Där jag startade avslutade jag.


Det blev ett litet glatt gäng som cyklade in i strålande solsken. Evan, Lilianne, Catrine, Nemo, Billy och så jag själv!


Väl framme så bjöds det på fika, litet regn och framförallt härliga samtal! Stort tack till Agge, Fredrik och ett antal volontärer för att ni hade fixat ett så fint mottagande.


Sista etappens cykling avslutades på JB Cykelsport och Johan Bernås. Mina byxor hade tagit stryk av cyklandet (162 mil) och belöningen blev ett par nya , lunch och planering inför nästa utflykt! Men det får jag berätta om en annan gång.


Jag vill med dessa ord tacka alla som hjälpt mig under dessa veckor och framförallt vill jag rikta ett jättetack till husen som öppnat upp för mig och mina cyklande vänner! Ni är fantastiska!


Sist men inte minst vill jag tacka er alla som skänkt en slant! Tusen tusen tack och kunde jag skulle ni alla få en rosenbukett! Nu blir det en digital blomma istället!







50 visningar1 kommentar

©2019 by minacykelaventyr.se. Proudly created with Wix.com