Världen störta hjärta och tack!

Jag har varit hemma i ett antal dagar från min lilla cykeltur! Fantastisk på så många vis – med naturupplevelser och framförallt alla möten med människor jag träffat, som öppnat upp sina dörrar för mig. Tack så väldigt väldigt mycket utan er hade inte denna cykling blivit så underbar!

När jag bestämde mig för att solocykla – inget unikt i sig som sagt, men en utmaning för mig, så kändes det både spännande och lite läskigt. Att trampa varje meter själv i ur och skur är en utmaning i sig. Därtill med en massa packning och på det tälta. Ja, nu blev tältandet begränsat till 1 natt eftersom jag konstaterade att det inte var helt behagligt med skrikande ungar som sprang runt sent på kvällen och vrålade ohämmat. Fast i och för sig kanske jag ska uppskatta barnen skrik – hade varit värre med skränande föräldrar. Hur som helt så var den upplevelsen helt och hållet utanför min komfortzon. Fast samtidigt härligt och underbart med den friheten som ett tält ger, ska definitivt testas igen fast med mer kunskap i hur man tältar!

Under de gångna månader som jag har funderat över denna cykling kände jag att jag även ville lägga lite krut på att samla in pengar till ett gott ändamål. Många pratar om att göra något för någon annan men så är det ju det här från tanke till handling. På köpet ville jag vara klimatsmart och göra något bra för mig själv. Tack vare er hjälp längst med vägen, allt peppande och uppmuntrande meddelanden så har vi passerat 10.000 kronor, vi har kommit mer än halvvägs i vår insamling! Jag säger vår eftersom det är ni som gjort skillnad! HELT FANTASTISKT! Stort stort tack till var och en av er som har skänkt en slant<3.

Jag har nog alltid gått mot strömmen på ett eller annat vis. När jag var liten flicka så var jag annorlunda redan från första dagen i skolan. Invandrare från ett ickeskandinaviskt land, med två föräldrar där den ene ägnade all sin tid åt sitt konstnärskap. Förutom det hade jag glasögon, inte så hippa kläder och ägnade mycket tid åt musik – gitarren, mindre åt fiolen och en hel del åt sången. Det helt frivilligt och i ett litet samhälle var det kanske inte helt vanligt. Sedan var jag på det strikt hållen. Fick inte göra allt som mina väninnor fick. Att vara avvikande kan vara på gott och ont… Det beror i mångt och mycket på vilka människor man har runt omkring sig.

De flesta personer som varit utsatta för mindre behagliga upplevelser på grund av andra, så sätter det sina spår. I mig har det skapat en stark rättvisekompass. Jag blir helt enkelt förbannad när jag konstaterar att folk inte kan vara snälla och uppföra sig korrekt. Att förminska någon annan kan aldrig vara ok!

Som jag tidigare har skrivit så har jag kommit i kontakt med individer som blir hårt ansatta av andra på sin arbetsplats men även bland vänner och bekanta – samma reaktion, samma hemska känsla i magen och samma ifrågasättande av sig själv, nedstämdhet och en känsla av att vara fel att inte vara med i ett sammanhang… utanför. Jag känner igen det – eftersom jag själv upplevt det! Att jag valde Suicide Zero har att göra med att jag träffat för många som förlorat någon kär person i sitt liv.

Under denna cykling har jag haft gott om tid att tänka och reflektera – en självvald ensamhet. Vara här och nu! Att ta in alla intryck och faktiskt uppskatta dem. Vad gör vi då med den ensamhet som inte är självvald? Varför mår så många individer dåligt i vårt fantastiska land? Visste ni att det skrivs ut nästan 1 miljon recept på antidepressiva mediciner (enligt Socialstyrelsens databas). Det om något är väl en indikation på att något inte står rätt till!

En fundering från min sida är om det kan vara kopplat till att många känner sig ensamma. Ofrivillig ensamhet ses idag som en ny folksjukdom! Enligt Peter Strang på Karolinska institutet - innebär långvarig, ofrivillig ensamhet en kronisk, lågintensiv stress, där det biologiska varningssystemet om att man bör söka upp sin flock är ständigt aktiverat. Effekterna av det långvariga påslaget av stresshormoner kan ge högt blodtryck och inflammation i kroppen, vilket i sin tur ökar risken för sjukdomar som hjärtinfarkt, stroke och demens. Utöver detta innebär ensamhet en högre risk för depression.

Ett samhälle som vill förebygga dessa stora folksjukdomar behöver därför väga in ensamhet som en riskfaktor vid sidan om andra livsstilsfaktorer, som kost, motion och rökning, anser Peter Strang.

En tanke som jag har haft under denna cykling är varför vi har slutat tala med varandra och sedan när blev en röst i telefonen omodern. Att Facebook och andra sociala medier blir de nya kommunikationskanalerna där vi får bekräftelse – vad händer med oss egentligen? Jag repeterar det som Anders Hansen sa i sitt sommarprat. Sociala medier bidrar inte till att vi mår bättre utan tvärtom – kanske just i den stunden som vi får alla tummar upp och hjärtan men inte på lång sikt! Det blev så tydligt för mig när jag gick längst strandpromenaden i Varberg att 98 % av de personer som jag mötte inte såg mig – de tittade ner i sin telefon. Jag kände mig osynlig och väldigt utanför. Det är helt ärligt ledsamt men även skrämmande!

Kanske är det så att vi alla ska börja fundera på vilka människor vi har runt omkring och slå det där samtalet för en kort pratstund, ringa och sjunga på födelsedagen och när vi ses helt enkelt stänga av mobilen. Helt enkelt börja se varandra och uppskatta och bekräfta i det riktiga livet! Det som levs här och nu!

Nu är detta äventyr slut och ett nytt ska ta vid… stort tack till er alla och fortsättning följer!

<3

Samma dag som jag kom hem fick jag ett sms att en god vän som precis kommit hem från en begravning av en ung man som valt att inte längre vara med här och nu. Det är mer än sorgligt... jag låter insamlingen vara öppen ett tag till<3